Jägarfältväbeln Viktor Fride Bodö-Tallgren

En modig yngling från Öja

För varje gång man tittar ut genom köksfönstret blir man varse en stor sten, en gammal grenig hängbjörk och här och där gamla mossbetäckta husgrunder. Man kan ibland ställa sig frågan vad månne detta folk i tidernas morgon livnärt sig av och finns det kvar ättlingar till dem. Det har sagts att här bodde mindre bemedlade torpare och backstugusittare. Forskningen visar att här också bodde fiskare, skomakare och gamla sjömän. Denna karga natur fostrade fram krutgubbar av hårdaste virke.
Det är för mig som bor härintill högtidligt, ja historisk mark att vandra på och beskriva. Att se denna karga mark i dess vilda blomsterprakt i högsommartid bär en genom livet fram som på rosenängar, man känner sig alltid hemma. Här på högsta kullen, vid mitt bästa smultronställe sedan barnsben, föddes så sent som våren 1892 den 15 april Viktor Fride Bodö-Tallgren, alias ”Simis-Fride”, sedermera jägarfältväbel och tullförvaltare i Åbo.
Det är för mig trevligt att få beskriva honom. Min fars kusin, känd av äldre i Öja, men kanske helt okänd av den yngre generationen. Redan i yngre år visade han sig vara en mästare i halsbrytande lekar och upptåg. Enligt min fars version; Det som ej Fride försökt, var oförsökt av andra. Annars rejäl i kamratskapet, beslutsam och orädd.
I unga år kom han i kontakt med aktivisten och naturvännen Igor Sandman, man kunde väl sammanfoga dem i glöd och låga. Nu tändes säkert för honom en äventyrslåga och en sannfosterlandskärlek. Redan flera år före vår självständighet hade Fride enligt sägen förelagt Igor en plan, välbeväpnade båda två, göra processen kort med de ryssar som var stationerade på fyrön Tankar. De skulle tända en brasa på Kåtö-skatan och i skydd av fördjupningar i bergen lurpassa och locka dem i land och förinta dem till sista man. Men denne fann det för djärvt och riskabelt. Det var tur får man väl säga att förslaget förföll ty säkert hade repressalier mot ortsbefolkningen varit följden.
I och med första världskrigets utbrott stundade sämre och oroligare tider. Vårt hårt beträngda land bidade sin förlossning och siare anade uppbrottets timme. Orädda män med livet som insats företog nattetid färder över Bottenviken med djärva ynglingar mot okända öden.
Enligt sägen var Fride en av de sista som lämnade Finland. Han arbetade en tid på ett jordbruk i Umeå-trakten i Sverige tills reskassan var säkrad. Så kom han till Tyskland och anslöt sig med sina landsmän till 27 jägarbataljonen. I denna hårda arme fick han sin militärutbildning och disciplinen var järnhård. Han deltog i en vaktavdelning men fick sitt elddop i pågående strider och befordrades till jägarfältväbel.
I och med vårt frihetskrig blev denna kärntrupps hemkomst en stomme i vårt försvar. De stod upp och blev vårt fosterlands räddning kunde man citera. Fride deltog med hjältemod på många olika frontavsnitt i vårt land tills freden var säkrad. Som belöning och erkänsla fick han en guldklocka av sin hembygds söner, fäder och döttrar. Senare flyttade han från sin hembygd till Åbo.
Fride var född den 15.4 1892 i Öja och dog den 16.6 1961 i Helsingfors.

Roger Krokvik, Öja 1994

Platsbeskrivning
Bodö i Öja
Kontextuppgifter
Bygd ur havet nr 7
Öja Hembygdsförening
Tid
10.8.1917 - 15.10.