Ett drama i Kvarken

Lotsen Frans Öjst skjuts av ryska gränsbevakare utanför Valsörarna.

År 1912 förryskades lotsväsendet i Finland. På grund av detta sade så gott som hela lotskåren upp sig. När världskriget utbröt 1914 förvärrades situationen ytterligare för lotsarna i skärgården. De ryska myndigheterna var oroliga för att fienden skulle utnyttja lotsarnas kännedom om farlederna längs kusten vid ett eventuellt landstigningsförsök. Lotsarna sattes därför under uppsikt och måste dagligen anmäla sig hos polisen. Många lotsar tröttnade på att ständigt anmäla sig och gå utan arbete. De sökte sig därför över till Sverige för arbete och undan de ryska myndigheterna.
År 1917 började lotsarna försöka ta sig tillbaka till hemlandet. Det gick inte utan problem och en del fängslades och fördes till Helsingfors eller vidare till Sibirien. Så skedde den 25 mars 1917 när några lotsar och frihetsaktivister påträffades på hemväg utanför Valsörarna av ryska gränsbevakare. Ett skott avlossades och blev lotsen Frans Öjsts död (född 11.5.1887). De övriga bland annat aktivisten och bonden Karl Erik Björkas, Johan Nygård och lotsen Henrik Sid fängslades och fördes till Viborg. De frigavs senare efter vädjan från allmänheten och kommunen.
Om händelsen utanför Valsörarna berättas i följande dikt skriven av handlanden och mångsysslaren Alfons Stolpe i Södra Vallgrund, Frans Öjsts hemby. Dikten återfinns i handskrivna sånghäften från den tiden.

Ett drama i Kvarken

Hören I vänner och lyssnen härtill
när jag vill förtälja för er.
Ett drama som aldrig skall gå ur mitt sinn,
så länge jag vandrar här mer.

När lottsverket slopats till rysk institution,
då avgingo lotsarna mång.
Bland dem och Frans Öjst ifrån Replot kommun
han offrat sin tjänst utan tvång.

Av osjälvisk kärlek till fädernesland
de gingo från brödet så all.
Att stävja de svåra och hotande band
som vill oss bringa på fall.

Men våldet, förtrycket det härjat med makt
att straffa var fosterlands vän.
Att mången blev förd till Sibirien med hast
som vågat sig sätta mot dem.

Beträngd av förtrycket Frans Öjst reser bort
tillika kamraterna fler.
Som dela med honom den sorgliga lott
som flyktingen kommer till del.

Så reser han bort ifrån hemmet så kärt
och lämnar där hustru och barn.
Att ensam försörja sig är ej så lätt
när pappa är bort’, deras värn.

Där sitter han flyktingen på främmande strand
och längtar så innerligt hem.
Att ännu få fatta de sina i hand
och ständigt få vara hos dem.

Frans Öjst var en vänlig och opartisk man
som alla älskat jämväl.
Men likväl och kall inför Gud, också han
som mången ej tänkt på sitt väl.

Guds ande nu talar med kraft i hans själ,
om frälsning, förlossning och nåd.
Han lyssnar till rösten och faller jämväl
tag uti frälsningens råd.

Jag väntar nu blott, att det dagas rätt snart
då den mörka natten har flytt.
Jag väntar till tidens dunkel med hast
blir i evig dager förbyt.

Här uti det mörka främlingeland
vänner mötas och åter skils åt.
Men där i det ljuva fädernehem
där finnes ej saknad och gråt.

Det kan nog kännas så tungt där också
men jag hoppas att det ändock går.
Ty vi har ju en som de sina förstå
i nöden han hjälpa förmår.

Vår Gud han är oss en väldiger borg
han är ju vår sköld och vår värj.
Han hjälper oss ut ur all nöd och all sorg
som vilja oss alla besvärj.

Man kan ju ej säga om vi mera får
träffas åter uppå denna jord.
Men vi måste sätta vår tro till vår far
vår Gud och hans heliga ord.

Dock hoppas jag ännu att snart träffa er
så skriver Frans Öjst till sitt hem.
Den ena dan’ hustrun får brevet och ber
den andra ett dödsbud når dem.

En femårig dotter, hon sade så här:
Jag vet ej om jag då skall spring’
mot pappa på vägen, när han kommer där
eller om jag skall gömma mig.

Så barnen de väntat med glädje sin far
när han skulle nu komma hem.
Men all deras glädje och väntan nu har
förväxlats i sorger för dem.

På Mariedagen var glädje och gudstjänst
i Replot med flaggor och sång.
Man tackade Gud för den härliga tjänst
att han har löst oss ur all tvång.

Men samma dagen så kommer sex män
över Kvarken mot fädernesland.
De hört om vår frihet och trodde den
förstört alla hindrande band.

Då blir de upptäckta av gränsbevakningen
som skyndar i hast emot dem.
Soldaterna trodde det är fienden
som vill spionera här än.

Nu vacklar Frans Öjst se nu faller han död
till isen i Kvarken svår.
Kamraterna se nu sin broder i nöd
de honom ej hjälpa förmår.

Så sårad till döds av soldatens gevär
han blodig där dignar nu ned.
Ha slumrar för alltid från sorg och besvär
hos frälsaren som för oss led.

Där ligger Frans Öjst på sin blodiga bädd
svårt blödande ur sina sår.
O, tänk den olycka med honom är skedd
man honom ej mera se får.

På långfredagsmorgon hans lik bäres ut
ur hemmet av vännerna mång.
Man skulle jordfästa hans hydda till slut
i kyrkan med heder och sång.

När liket bars in uti kyrkan, så brast
både unga och gamla i gråt.
Man kände i själen en dallring med
uppstämma en sorgelig låt.

Där vilar Frans Öjst uti graven nu kall
hans gärning ett minne är blott.
Ett kors uppå gravkullen visar oss all
att han funnit vila så gott.

Så är det att glädje och sorg växa om
på denna förgängliga jord.
Men en gång i himmelens härliga rum
skall glädjen för evigt bli spord.

Nu slutar jag sången och bjuder er all
tag vara på frälsningens bud.
Ty man vet ju ej när döden här skall
oss kalla med hast inför Gud.

Alfons Stolpe


Kontextuppgifter
Vallgrund min hembygd nr. 2, Vallgrund hembygdsforskare.
Replot historia, K. V. Åkerholm.
Tid
25.3.1917